För femte gången i livet drog jag och min sambo på skidsemester. Fjärde gången i Lindvallen/Sälen och jag älskar det. Jag har alltid innan prioriterat solsemestrar, men så träffade jag min sambo som tog med mig till snön. Vips så blev jag förälskad. Nu är vi hemma igen och jag längtar redan till nästa års skidtur. Jag mår gott i själen av dessa turer. Och trots att jag kämpar på med magkatarr, ångest och stress så har jag haft en fin vecka i snön.

Fick utmana mig rejält flera gånger under resan. Vädret var nämligen sisådär, det snöade ingenting under veckan och vissa dagar var det plusgrader. Innebär mycket is i backarna vilket gör det svårare att åka skidor. Får inget grepp riktigt. Men så kom jag på vad skidläraren Hubert i Österrike sa till mig; fokusera enbart på den lilla biten du har framför dig när du åker, tittar du för långt fram och ner så blir du rädd och tappar fokus. Så jag testade det och då gick det minsann bättre. Lite som jag behöver lära mig i övriga livet, inte titta för långt fram utan fokusera på en bit i taget.

Otroligt vacker morgon utanför stugan.

Fick en fin julklapp av sambon, nämligen åka allra först i backen. Så kallad Manchester-åkning. Det var mycket härligt, bara vi och några andra som tog oss ner i backarna i soluppgången. Rekommenderas att testa!

Sambon en morgon innan vi tog en tur till Högfjället.

Högfjället. Det bästa i Sälen tycker jag, bra backar för oss som inte vill ha de där "stupen". Dessutom lite lugnare med folk.