PMDS

Publicerat i: Personligt, Text Hälsa, Kvinnor, Personligt, Pmds
Öppnade appen som visade min kurva. Magen knöt sig och en tung känsla kom över mig. Om några dagar var det dags igen. In i perioden där jag tappar bort mig själv. Blir den jag inte vill vara, men som jag inte kan kontrollera. Skräck, skuld och skam sköljde över mig. Att såra andra fastän jag inte vill. Att hata sig själv. Mörka tankar, vill inte finnas mer. En gång i månaden, mediciner hjälper inte. "Stå ut."
Förståelse, var finns den?
Vaknade med solen glimtande in genom de trasiga rullgardinerna. Förbannade sol, du stör mig. Släpade mig in till toaletten och blickade in i spegeln. Usch och tvi, mörka ringar under ögonen, trött och glåmig hy, fettigt hår. Kan jag gå och lägga mig igen? Vägen till arbetet var tung, mer än vanligt. Dumma, dumma cykel - det måste vara fel på den. Med en mix av ilska, irritation och enorm trötthet tog jag mig igenom arbetsdagen. Den var längre än vanligt och inom mig exploderade jag. Utåt log jag. Innanför dörrarna väl hemma igen föll jag ner i fosterställning. Läppen darrade, hakan hoppade och kinderna blev våta. Grät och jag grät, hela livet var ett helvete. Alla tycker illa om mig. Värdelös är jag. Hörde tjutande signaler från telefonen, åh vad jobbigt. Irritationen och besvärelsen över att hen ringt fick jag fram. Varför måste ni ringa när jag äter. Hela världen är emot mig och jag vill vara själv.
Några dagar senare vaknar jag med lätthet. Solen glimtar in genom de trasiga rullgardinerna och jag ler, så skönt med sol. Där satt jag, åter igen, med skuld och skam över vad jag sagt och gjort.
Förlåt mig.
Öppnade appen som visade min kurva. Magen knöt sig och en tung känsla kom över mig. Om några dagar var det dags igen. In i perioden där jag tappar bort mig själv. Blir den jag inte vill vara, men som jag inte kan kontrollera. Skräck, skuld och skam sköljde över mig. Att såra andra fastän jag inte vill. Att hata sig själv. Mörka tankar, vill inte finnas mer. En gång i månaden, mediciner hjälper inte. "Stå ut."
Förståelse, var finns den?
Vaknade med solen glimtande in genom de trasiga rullgardinerna. Förbannade sol, du stör mig. Släpade mig in till toaletten och blickade in i spegeln. Usch och tvi, mörka ringar under ögonen, trött och glåmig hy, fettigt hår. Kan jag gå och lägga mig igen? Vägen till arbetet var tung, mer än vanligt. Dumma, dumma cykel - det måste vara fel på den. Med en mix av ilska, irritation och enorm trötthet tog jag mig igenom arbetsdagen. Den var längre än vanligt och inom mig exploderade jag. Utåt log jag. Innanför dörrarna väl hemma igen föll jag ner i fosterställning. Läppen darrade, hakan hoppade och kinderna blev våta. Grät och jag grät, hela livet var ett helvete. Alla tycker illa om mig. Värdelös är jag. Hörde tjutande signaler från telefonen, åh vad jobbigt. Irritationen och besvärelsen över att hen ringt fick jag fram. Varför måste ni ringa när jag äter. Hela världen är emot mig och jag vill vara själv.
Några dagar senare vaknar jag med lätthet. Solen glimtar in genom de trasiga rullgardinerna och jag ler, så skönt med sol. Där satt jag, åter igen, med skuld och skam över vad jag sagt och gjort.
Förlåt mig.
Visa fler inlägg