Nu behöver jag, och flera andra med mig, något annat än sorg, elände och hysteri. Både igår och idag har jag känt mig nere, känns som om jag släpat mungiporna i marken. Någon gång då och då dras de lite halvhjärtat upp åt något tröttsamt skämt, för att sen dras ner igen. Som i en dimma. Eller i en depression? Jag vet inte. Men det är ju mycket nu, för många. Tacka vet jag blommor, de gör mig alltid glad. Kanske kan de även göra dig lite glad som läser detta. Vi får inte glömma våren mitt i allt annat!