Märkligt egentligen. Vaddå, tänker ni.

Att jag blir uppsagd i våras, söker en utbildning som jag har velat gå i flera år men inte kommit in på(och kommer in, i Malmö dessutom), att jag får chansen att vila upp mig under sommaren och reflektera över livet och sen är redo att anta den här utmaningen..universitetet.

Hujeda mig, låter skrämmande. Universitetet. Kommer jag klara det här? Kommer jag vara bra nog? Kommer mitt minne att leverera? Det kommer bli så tufft. Kommer jag hänga med? Kommer folk att gilla mig? Kommer jag klara stå inför folk och prata? Jag som blir så nervös..kommer aldrig gå.

Många tankar. Många rädslor. Bottnar i erfarenheter från förr och vad människor påvägen sagt till mig. Både de professionella och icke professionella.

Jag är livrädd, men jag gör det ändå. Kallas mod har jag läst och hört. Och det är jag stolt över.

En viktig grej jag tagit med mig från terapier jag gått i är att ifrågasätta dina tankar. Stanna upp, skriv ner eller bara observera: Vad är det jag tänker? Stämmer det överens med verkligheten? Det gör mig lättare i sinnet och hjälper mig att dra mig ur ekorrhjulet av negativitet.

Som jag nämnde innan så har jag försökt komma in på denna utbildning i flera år, jag hade bestämt mig för att jag skiter i det. Det är inte lönt. Men vad händer då? Precis.

När jag jobbade på en liten gul flygplats för många år sedan så fick jag en 20-kronorssedel en gång där det stod ett citat på; "Whats meant to be, will always find its way". Man får tro på ödet om man vill eller inte. För mig gör det livet lite mer spännande samt tröstande i svåra situationer att luta mig tillbaka på det här.

Kommer jag klara universitetet? Det vet jag inte än. Det får jag svar på under vägens gång.

Vill inte glömma en viktig sak; till alla er som peppar, stöttar och tror på mig både nu och då - TACK! Det betyder långt mer än ni anar <3

Älskar Herregud och co!