Att du inte duger som du är. Att du är sämre än alla andra. Ingen tycker om dig. Du kan ingenting. Nu sa du fel saker igen, suck vad dålig du är. Du säger alltid fel saker. Och nu blir du sådär rödflammig på halsen igen, usch. Du är så konstig. Du måste vara bättre, förstår du inte det. 

Den där självkritikern är en ilsken jäkel. Den mötte jag när jag gick kursen Bli mera du, och den är med mig vart jag än går. För min del tycker jag att benämningen kritiker är lite väl milt, jag kallar min för mobbaren. Den kan vara mycket värre än ovan nämnda meningar. Det gjorde mig ledsen när jag förstod hur stor del av mig den där mobbaren är. Men det var så skönt att möta den, för jag har lärt mig att det den säger inte stämmer överens med verkligheten. Jag kunde förstå att det där är inte jag, det där är en massa påhitt som har skapats från situationer från förr. Nu kommer jag på det ganska snabbt att det är den som är igång igen och då är det enklare att hantera med självmedkänsla.

Vaknade tidigt imorse. Det var helt tyst och stilla, vilket är ovanligt i detta lägenhetshuset. Fick feeling med kameran..