Ibland sitter jag bara där, med telefonen i näven och scrollar.

 På lyckliga människor. Som gör lyckliga saker. Som är igång hela tiden, alltid projekt. På släta pannor och strama kinder. Fylliga läppar och hår med volym. På fika med bästaste. På middag med älskling. På resor från världens alla hörn. En palm, i en solnedgång med bubbel i handen.

Jag har lärt mig att sociala medier inte alltid är äkta, men bevare mig vilken ångest det ger mig ibland. En liten känsla som sticker till i magen eller bröstet. En liten strimma av stress som bubblar inom mig. Jag borde också göra något vettigt. Jag borde också jobba heltid och gå tusen kurser ovanpå det. Ta mig till gymmet. Umgås med vänner. Jag duger inte som det är nu. Jag måste, måste, måste.

Jag älskar fina, vackra bilder. Det gör mig glad. Men det är just det runtomkring. Jämförelsen med andra. Dessutom beroendet av att gå in och kolla. Hela tiden. Vara uppkopplad och tillgänglig.

Jag tänker mig tillbaka 20 år och funderar över hur det skulle varit om jag växt upp med just sociala medier. En känslig 13-åring som kämpade hårt med livet. Jag hade inte klarat av det. Är tacksam för att jag "hann" vara tonåring innan det bröt loss.