Ibland kan jag få ren panik över att jag inte gjort något vettigt med mitt liv. Det sköljer över mig, en attack av ångest. Tankar och känslor om hur värdelös jag är. Att jag snart är 34 år och inte tagit tillvara på åren. Det här är inget som jag enkelt kan stoppa utan det krävs massor med verktyg för att "få ner mig på jorden igen". När jag inte är uppe i min bubbla av panik så vet jag visst att jag gjort massor med saker för att hitta rätt väg, det är bara det att poletten inte trillat ner riktigt än. Jag har också förståelse för mig själv. För jag har varit kaos. Hela mitt inre har varit en katastrof.

Jag vet att man inte ska ångra saker, man kan ändå inte göra något åt det. Men jag gör ändå det, ångrar mig. För det finns två ting som jag ångrar; att jag behandlat mig själv så illa och att jag lyssnat för mycket utåt. Jag har inte stannat upp och lyssnat på vad jag vill. Det är en sorg för mig, men jag kan bara lära mig av det och inte låta det vara så just nu och i framtiden.