Förra veckan var jag på mitt slutmöte för den terapin jag gått i förra året. Egentligen var det gruppterapi, men eftersom jag inte fick ihop det med tiden för träffarna och tiderna jag jobbar så fick jag chansen att gå individuellt. Och det är jag otroligt tacksam över.

När jag cyklade hem därifrån så kände jag en så stark känsla av glädje, tacksamhet och tillit till livet. Det var en fantastisk känsla, en sådan frihet. Och för andra(!!) gången i mitt liv kände jag mig så jäkla bra. Jag kände att fan vad bra jag är som orkar kämpa på med mitt inre kaos, trots att det tar emot och går så upp och ner.

Och nu när jag sitter här och tänker på alla dessa känslor så känner jag mig stolt över mig själv, att jag gör så mycket medkännande för min egen skull.